Ungdomar berättar

"När jag började på gymnasiet och träffade min första tjej som jag blev jättekär i berättade jag det för mina föräldrar. Jag gjorde det bara för att jag litade på dem så mycket att jag trodde att de skulle ta det bra, men det gjorde de inte. Utan far sa att jag skulle byta efternamn och sticka hemifrån för han ville aldrig mer se mig. Han blev jätte jättearg och han skämdes och det var det värsta som kunde hända."

"Mina föräldrar säger: ’Tänk på det du gör.’ Ibland är jag en skam för familjen. Så de säger: ’Nu har du mist vår respekt helt och hållet. Människor respekterar oss och ni ska bry er om oss. Ni har en hel framtid framför er.’ Ibland säger de: ’Tänk om er farfar får reda på att ni gör så och så. Då blir hela familjen kränkt och vi har inte lika stor rörelsefrihet som vi har nu. Farfar han kommer att skämmas om det kommer ut."

“När jag kom ut för mig själv, om man säger så, var jag arton och ett halvt. För det första kom det som en chock för mig själv, på något sätt. Jag tyckte det var jättejobbigt. Jag mådde dåligt för att jag kände på det sättet. Men sedan när det hade lagt sig, några månader senare, ett år senare till och med, insåg jag att jag alltid hade känt så, för tjejer. Jag kunde minnas, redan på lågstadiet, när alla tittar efter att vara tillsammans med någon kille, man gick hand i hand eller något sånt, men det var aldrig något för mig. Men jag förstod det inte förrän i tonåren vad det var.”

"Jag vill få den respekten jag förtjänar. Jag vill inte att mina föräldrar ska se mig som en bög, utan jag vill bli älskad som en son och inte hatad som en bög. För det betyder mycket för mig när jag har respekt, när de respekterar mig. För har jag ingen respekt för mig själv, ger jag ingen respekt tillbaka. Får jag respekt, får de mer respekt av mig."